One less lonely girl - del 1.




Bild 1. Fella's outfit 2. Justin's outfit 3. Caitlin 4. Christian.


"Felicia, du måste komma ner nu annars kommer du för sent!" ropade mamma på mig.
"Jaja, jag kommer!" ropade jag tillbaka.
"Ännu en vanlig skoldag... Utan vänner" tänkte jag.

Ja, efter att jag lämnade Canada och flyttade till Atlanta blev allt skit. Mamma och Pappa jobbade mera än vanligt, min bästa vän Tilda och jag tappade kontakten helt.

Dom ända som jag hade bra kontakt med fortfarande var Ryan och Chaz. Och det var dom som fick mig att fortsätta gå till helvetet (skolan). Om man tänker efter så borde jag väl få lätt med vänner igentligen?
Jag var inte tråkig utan jag kunde skratta, jag var inte super ful, hade någorlunda bra betyg och jag var cheerleading kapten. Ja, även om jag bara hade bott här i ett halvår var jag redan kapten.

"Felicia! NU!!" ropade mamma igen och väckte mig ur mina tankar.

Genast sprang jag ner för trappan till köket och satte mig ner och började äta. Malin hade gjort pannkakor. Malin var vår städerska/kock och hon var som en extra mamma för mig.
För hon var alltid här och hjälpte mig och brydde sig mera om mig än min egen mamma.

"Godmorgon Fella." sa Malin och log varmt mot mig.
"Godmorgon Malin." sa jag och log tillbaka.
"Vart tog mamma vägen? Hon ropade ju nyss på mig?"
"Hon gick tyvärr direkt efter hon hade ropat." sa hon.
"Okej..." sa jag besviket.

Mamma hade ju varit borta i en vecka och hon kom hem sent igår så jag hann inte hälsa. Och pappa åkte för 5 dagar sedan.

"Hur länge ska hon vara borta denna gången då?" sa jag och suckade besviket.
"Var vad det... Hm... en vecka och 4-5 dagar tror jag." svarade Malin.
"Jaja, du och jag klarar ju oss bra." sa jag och log lite.

Malin log tillbaka och jag fortsatte och äta mina pannkakor. När jag hade ätit upp kollade jag på klockan och såg att det var en kvart kvar tills bussen skulle gå och det tog ungefär 3 minuter att gå dit så det var lungt. Jag tackade Malin för maten och gick upp till badrummet för att ta titta en sista gång hur jag såg ut.

"Helt okej." tänkte jag och gick ner igen. Jag tog på mig mina skor, jacka och väska. Precis innan jag gick ut så ropade jag hejdå till Malin, och hon ropade tillbaka och önskade mig lycka till i skolan.
"Det behövs!" tänkte jag och suckade för mig själv.

När jag kom fram till busshålls platsen så tog jag upp min iphone och såg att bussen skulle komma om runt 2 minuter. När bussen kom satte jag mig som vanligt själv och lyssnade på musik. Cody Simpson blev det.
"Han är grymt duktig!" tänkte jag.

*Justins perspektiv*


"Justin, du måste nog köra nu om du ska hinna hämta Chrisitan och Caitlin innan skolan" sa mamma till mig.
"Ja, jag ska bara välja skor" svarade jag stressat.
"Som vanlig." sa mamma och log lite.
"Dom får det bli!" sa jag efter några minuters letade och drog snabbt på mig dom.

Jag ropade hejdå och gick ut till bilen och körde till Beadles's hus. När jag kom dit så skickade jag en sms till Christian om att jag var där, och efter bara några minuter kom dom ut.

"Hej, Justin!" sa båda samtidigt när dom hade satt sig.
"Hej." svarade jag tilbaka och log lite.
"Så... Hur känns det att få börja skolan igen?" frågade Caitlin.
"Det ska bli riktigt roligt för nu kommer jag få träffa alla igen. Fast det är synd att Ryan och Chaz inte bor här." svarade jag.
"Ja, det är det. Hoppas att vi kan åka till dom snart, eller att dom åker hit." sa Christian.

Vi småpratade lite till, och dom varnade mig för den nya cheerleading kaptenen för hon skulle tydligen vara en bitch, och utnytjade folk för att bli populär.

"Vad var det hon hette igen?" frågade jag efter att vi hade varit hos rektorn och jag hade fått mitt schema och skåp. Och jag hade tydligen hamnat i samma klassen som hon.
"Felica Stewart." svarade Caitlin.

Vi gick lite och småpratade medans folk stirrade lite. Men ingen hade börjat skrika eller be om autograf vilket var rätt skönt. Okej, jag älskar mina fans men jag skulle ju gå i samma skola som dom nu, så det skulle kanske vara lite skumt?

Helt plötsligt kände jag hur jag gick in i någon. Och vi båda ramlade.

"Aj, se dig för!" hörde jag en tjej säga.
"Lät inte den rösten bekant...?" tänkte jag.
"Oj! Förlåt!" svarade jag och tittade upp.

Och när jag såg vem det var stelnade jag till, och blev alldeles varm i kroppen...



Undra vem det var Justin gick in i?
Hihihi, jag vet! :D
Men vad tycker ni om första kapitlet?
Något jag behöver ändra på?

Kommentera! :D


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0